Musik.

Finns det inte musik i livet så kan man lika gärna säga "God natt".

Jag älskar musik.
Förmågan den har att sätta ton på känslor, att nyansera världen.

Mitt piano är min käraste ägodel.
Är jag ledsen så finner jag tröst där.
Kanske i Beethovens pianosonat nr14 i ciss-moll, sats1 (månskenssonaten).
Vemodig i början, men efter några takter så känns det som om små glimtar av solen tittar fram och värmer. Sedan blir det trevande, sökande, för att ebba ut i en sådan otrolig mjukhet. Man mår bra.

Känner jag att jag behöver sätta både ord och musik på mina känslor så sjunger jag när jag spelar.
Senaste tiden så har "Untitled" av Simple Plan känts som att den träffar rätt. Orden sugs in i hjärtat och melodin som är så enkel, känns tillräcklligt svår för att tonge det jag känner.

När jag lyssnar på musik, så lyssnar jag verkligen.
Vill inte bara ha nåt i bakgrunden som låter.
Jag väljer omsorgsfullt ur min samling och bestämmer utfrån vem jag är just där och då.

Det var nån som sa till mig en gång att man har ett speciellt soundtrack till sitt liv.
Helt ärligt så vet inte jag vad mitt skulle kunna vara. Det varierar ju så från dag till dag.
Jag kan uppskatta en låt för hur den är uppbyggd, vad texten betyder, men framför allt hur den får mig att känna. Det är viktigt.

Så hur ska man då beskriva mitt soundtrack?
Det finns ingen röd tråd.

Musik, det är mitt soundtrack.
Jag tycker synnd om alla dem som inte vet att uppskatta den.