Det varade en stund i alla fall...

Jag fick vara glad en stund idag, det är jag tacksam för.

När klockan började närma sig kväll så kom den krypande som en kär gammal vän.
Den hopplösa känslan av att allt är fel och jag kan inte göra nåt åt saken.
Ville inte vara hemma, ville inte vara själv, ville inte träffa någon, ville ingenting.
Smsade sambon och förklarade läget. Han hämtade mig direkt efter jobbet och sen åkte vi. Jag blir lugn av att åka bil.
Vi kom hem sent, strax innan kl 21.

Sen kommer väntan på att man ska gå och lägga sig och med den, ångesten över att behöva sova.
Man sitter och funderar på om det verkligen är nödvändigt. Måste man sova? Kan man inte bara få sitta uppe i soffan och låta hjärnan vara så här härligt avslagen som den är när man är övertrött?

Jag tycker det är skönt att vara sömnig, då orkar jag inte sitta och gräma mig över saker. Hjärnan orkar inte bry sig, man sitter som en zombie och tänker inte.

Tankarna börjar inte snurra förrän jag lagom hunnit lägga huvudet på kudden.
Därför känner jag ångest för att sova.
När jag väl somnar så betyder ju det att jag vaknar utvilad till en helt ny dag med en hjärna redo att jobba på högvarv igen.

Min sambo är underbar för övrigt.
Denna stolte viking, som jag kan kan kalla min, gör sitt bästa för att jag och min fuckade hjärna ska ha de bra. Jag gissar att han var supertrött efter jobbet men ändå så följer han mina nycker och vallar runt på mig i bilen.
Det enda positiva med att gå och lägga sig är att jag vet att där väntar han med öppen famn redo att hålla om mig tills jag somnar.
Vore det inte för honom och hans starka armar skulle jag aldrig gå och lägga mig.
Denna fantastiska man vet hur han ska få mig att känna mig trygg, när jag inte ens vet det själv.
Jag är evigt tacksam till den kraft som såg till att vi träffades överhuvudtaget.

Jag vet att man inte ska låta sig raderas till att bara vara om man är två.

Men i mitt skede i livet så kan jag ärligt säga att jag inte vore nånting utan honom.