I mitt huvud.

Varför verkar vissa tycka att det är hemskt att bli arg? De tiger i tystnad och går omkring sura på alla istället.
Är detta en kvinno-sjuka eller drabbar det karlar också?
Det är ju så mycket skönare för sinnet att få ladda ur ordentligt när det behövs, sen kan man prata om det och gå vidare.

Vissa kvinnor verkar tro att det är fult att visa att man är arg, men är det inte värre att vara tjurig i veckor? Handlar det om att i vissa fall så hänger känslan av att "håll käften och var söt" kvar?

Jag blir arg när det behövs. Jag ställer till ett himla liv och blir väldigt verbal (men använder inte fula ord). För verbal tycker min sambo ibland, jag brukar tappa bort honom halvvägs nånstans.
När jag haft mitt utbrott och tagit en paus, då pratar vi om saken och går vidare. Oftast lyckligare än innan.

Jag tror att om man går omkring och tiger om saker och ting så blir luften till slut förgiftad och nånting inombords dör litegrann.

Detta gäller nog inte bara i kärleksförhållanden, utan i alla förhållanden man har i livet.

Att våga bli arg är väl också att våga vara ärlig?