Konstigt....

Livet i stort är bra, men jag har en sak i tankarna som gnager.
Jag älskar min familj. Men just nu känns det som att jag vill hålla 2 av dem kort. (Inte du , Skrutt).

I fredags så hamnade P på sjukhuset, P har en gedigen sjukdomshistoria bakom sig. P fick dock komma hem på kvällen, hjärtproverna såg bra ut så det var nog lite allmän utmattning.
Nu kan man ju tänka sig att lilla jag blev ordentligt informerad om allt som försigick, men icke....
Jag trallade på som vanligt och trodde at M & P var vid sommarstället...

Ringde som av en slump till M i lördags och frågade om de haft en skön fredagskväll. "Vi kom inte hit förrän idag" fick jag som svar.
"Nehe, vadårå?" undrade jag. Sen fick jag höra hela historien.
Jag blev besviken. ENORMT besviken.....
"Ja men jag visste ju själv ingenting, och du vet ju hur du blir. Kan dessutom inte hålla på o ringa från jobbet" var den förklaring jag fick.

Vadå hur jag blir??? Jag är väl för i helvete vuxen! Vadå "kan inte hålla på o ringa från jobbet???? M kan ringa bara för att säga "hej" från jobbet.

När jag gjort klart för M att jag inte godtog detta så fick jag bara ett "Skrik inte åt mig" tillbaka. Saken är den att jag var tvungen att öka volymen för att göra mig hörd! Jag skrek inte, det var hon som gjorde. Sen har människan mage att bli iriiterad och defensiv, bara för att jag råkar reagera lite negativt på att ha blivit undanhållen info!!! Jag lade på luren.

Senare så ringde P upp mig för att försäkra mig om att läget var ok. Det gick inte att prata med den heller. Han var full. Tack för den televerket. Adjöss och god natt.
Smidigt. Drick lite till, du. Det löser säkert allt.