Lugnet efter stormen.

Det hr varit intensivt i helgen. Sambon fyllde 32 igår. Hans släkt anser att man ska fira allt. Det gör inte jag.

Jag vet ju i förväg att det i slutändan blir jag som stressar upp mig för att det ska komma folk till våra 56 m2.
Vi var väldigt tydliga i år med att ingen av oss tänkte göra en stor grej av det hela.
"Vill ni ha kaffe så finns det", liksom..

Föregående år så har jag bakat en vecka innan och yrat omkring och varit stressad, för ingenting. Tänkte jag skulle vara smart och slippa det i år. Tji fick jag.
Det hjälpte inte att jag sa till om att det inte skulle bli nåt stort...folk tog med sig fikabröd och sen var det fullt hus i omgångar. Jag stressade omkring som en yr höna och försökte hålla ihop allt. Kunde inte slappna av på hela dagen. Sedan kollapsade vi på kvällen.

Jag fattar inte att jag utsätter mig själv för sånt här. Fattar inte varför jag går upp i varv bara för att det kommer besök. Kanske är för att det känns som att de ska döma mig eller nåt sånt dumt.

Idag kommer mina föräldrar och min syster över på fika. Då stressar jag inte för då vet jag att jag är trygg. De kommer hit även på de andra dagarna på året, behöver ingen speciell anledning.
Det är nog där det skiljer sig.
Jag kan inte riktigt ta en invasion av folk, som de andra 364 dagarna om året inte kan släpa sig uppför våra 3 tr och plinga på.