Vad bra det går.

Hade en mysig dag inplanerad trots ruskväder.
Först ut till päronens sommarställe med pappa, sen kanske åka en sväng med honom o fördriva lite tid. Hem sedan o ta det lugnt o vänta på melodifetivalen.

Dagen började ju bra i alla fall...
Pappa hämtade mig strax efter kl. 10. Vi åkte till sommarstället. Man kan inte åka enda fram p.g.a all snö så vi gick sista biten. En smal upptrampad stig, en halvmeter snö på bägge sidor, töväder... Jag sjönk vid ett ställe igenom snön, samtidigt som jag föll som en fura snett bakåt. Med foten riktad rakt fram, fast i snön.
Aj. Mitt knä.

Detta resulterade i att jag skrek o låg o kravlade som en padda medans pappa försökte hjälpa mig upp, vilket inte gick för jag kunde inte stödja på högerbenet. Till saken hör att min pappa är av den mindre modellen, jag är en decimeter längre o ca tio kilo tyngre än honom...
Som tur var så var även min morbror där. Han lyfte upp mig ur snön så vi kunde fortsätta.
Jag kände att knät skrek o svullnade upp på en gång när jag rörde mig. men sköt det åt sidan i huvudet.
Har en ibland osund förmåga att ignorera smärta.

Sedan åkte vi till Norrköping. Pappa föreslog att vi skulle skippa det i o med min skada, men jag ville inte det.
Tycker så mycket om att vara själv med gubben att jag tar varje tillfälle i akt.
Väl framme så åt vi lunch o gick i 2 affärer (jag haltade), innan vi insåg att det var för mycket folk överallt p.g.a löningen. Sen började det vräka ned snö o vi åkte hem.

Väl hemma insåg jag hur ont det faktiskt gör. Jag bor 3 tr upp utan hiss. Great.
Har suttit stilla hela eftermiddagen i hopp om att nästa gång jag rör mig så gör det inte lika ont... Den teorin funkar sådär...

Så nu sitter jag med knät i högläge o väntar på melodifestivalen.
Har inte den fula svullnaden lagt sig på måndag får jag väl ringa doktorn.
Kul.

Och just det.
Sambon är fortfarande sjuk.